Efter två dagar praktik tog jag mig tiden att reflektera över vad jag varit med om. Jag sammanfattar: det har gett mig ovärderliga erfarenheter och upplevelser jag aldrig kommer att glömma. Jag känner ett större självförtroende. Nedan delar jag med mig av några reflektioner.
Efter bästa förmåga försöker jag vara behjälplig, både för hyresgästerna och för personalen.
Jag låter mig styras av min handledare och jag sneglar på hur mina kollegor agerar i sitt bemötande.
Jag påminner mig om att inte tänka för mycket att jag ska lära mig om användning av Joyvest. För jag vill inte bara bli ”Joyvest-killen som är här på besök”. Jag gör praktik för att få en större insikt om helheten. Jag vill vara med i många olika sammanhang, och när det väl kommer till Joyvest (som jag förstås också är intresserad av) vill jag att den får sin plats, inte för att jag är där, utan för att behovet är där.
Jag håller en försiktig profil. I min ambition att kunna göra någon nytta söker jag mig onekligen till det jag kan bäst. Jag fokuserar på de sociala aspekterna. Jag pratar och lyssnar. Jag håller om kalla händer, kramar och blir kramad. Jag försöker helt enkelt att finnas där.
Med detta känner jag att jag kunnat göra en nytta. Även om jag vid något tillfälle blev kallad dum i huvudet av en hyresgäst. Jag försökte avleda ett oroliga beteende genom att peka med stor fascination på en fågelholk. I can’t blame her. Ganska så ordentligt ointressant med tomma fågelholkar…
Jag ser hur mina kollegor med vänliga leende och stort intresse lyssnar på hyresgästerna. Jag minns också tillbaka till ett telefonsamtal jag hade med Demensdagny[länk] om bemötande. Nu genom alla sociala interaktioner jag haft har jag själv upplevt vikten av kommunikation.
Ganska ofta har jag svårt att förstå vad personen vill säga, men istället för att haka upp mig på det försöker jag föra samtalet vidare.
Att bli lyssnad på är att bli sedd. Varje människa mår bra av att bli sedd.
Jag har också lärt mig att det är viktigt att korta ner meningarna. Notera att jag lärt mig att det är viktigt. Det är lättare sagt än gjort för en svammelpelle som jag…
Exempel på hur jag fungerar:
Även om jag som praktikant inte riktigt sitter i samma sits som mina kollegor, snuddar jag för första gången på hur det känns att ha ansvar inför en annan människa. Känslan av att det jag gör och hur jag gör det har en direkt påverkan på någon annans välmående. Att ha ansvar inför någon annan människa är något stort och fint.
Känslan ger mig också en ödmjukhet och respekt för alla människor som jobbar inom vård och omsorg.
Det handlar många gånger om sköra människor som har dålig balans (risk för att ramla och skada sig) och på grund av sin demenssjukdom t.ex. blir oroliga, arga och/eller deprimerade. Det är en skör tråd. Vid ett flertal tillfällen kommer jag på mig själv att tänka i banor som ”tänk om…”.
En och samma person kan med timmars mellanrum gå från att vara väldigt glad till väldigt orolig. Det är också svårt för mig att inte ställa mig frågan ”vad kunde jag gjort annorlunda?”. Rationellt förstår jag dock att svängningarna till viss mån är ofrånkomliga.
Att ha ansvar inför någon annan människa är något stort och fint, men jag tror mig också förstå att det finns en andra sida av myntet. Det är ett ansvar som förstås kan ge upphov till stress.
Jag har sett Joyvest tas fram inplanerat och oplanerat. Jag har sett den stimulera till rörelse, till skratt och sång. Jag har sett den engagera inte bara den som bär Joyvest, utan personer omkring.
Det här kommer jag att skriva mer om i ett senare inlägg. Just nu håller jag på att smälta upplevelserna från mitt första kvällspass.
Men en sak ska du veta, och det är att jag får så mycket energi av att vara med när Joyvest används. Det är för mig nästan overkligt att se den i dess tänkta sammanhang.
Nyhet! Vi har släppt en dokumentärserie:
Vad är ett leende värt?