På vild chans tänkte att någon kanske ville ta emot mig som praktik-elev på ett demensboende. Lee Matturi på Attundagården i Täby fick ett samtal, som är kund sedan tidigare. Han gillade idén och två veckor senare började jag min prao. Oerhört glad för denna möjlighet!



På bild ser ni mig och min handledare Joana, som förutom just på denna bild nästan alltid ler. Tillsammans med sina kollegor har hon med värme introducerat mig till yrket som undersköterska. Idag var andra dagen, men många fler ska det som tur vara bli. Under den kommande månaden kommer jag att ha prao på demensboendet Attundagården.
 

Reflektioner från min praktik på ett demensboende

Denna del ska uppdateras allteftersom jag genomgår min prao. Se det lite som min dagbok!

En kort tanke från min första dag. Nu måste jag smälta alla mina intryck.

När jag berättar om Joyvest för oinvigda får jag ofta frågan:

“Har du någon i släkten som har demens eller som har bott på ett demensboende?“

Nej, min familj och nära släkt har hittills haft lyckan att vara utan Alzheimers och andra demens sjukdomar. Jag tror dock frågan kommer från undran om det är mitt driv, mitt varför jag gör detta. 

Människor med demenssjukdomar en ganska ignorerad grupp. Jag säger det utan att förringa alla människor jag träffat som genom vård och omsorg gör en fantastisk skillnad i livskvalitet. Nu har jag fått arbete tillsammans med dom och sett Joyvest skapa rörelse och glädje. Att få finnas för dessa människor ger mig en god känsla i kroppen. Mitt varför blir bara starkare.

Det är en stark upplevelse att få vara en del av någon annans glädje!! Det gör mig också varmt om hjärtat att få vara en del av verktygsarsenalen som vård och omsorgspersonalen tillfogar i sitt arbete.