15 juli 2022 kommer ett meddelande till Lycknas Instagram-konto från Marina Sångängel. Hon vill dela med sig av hur hon använder sig av vår produkt Joyvest när hon mår dåligt. Hon berättar att den blivit en viktig del i hennes verktygslåda för att undvika skadlig medicinering. Jag känner mig glad och uppskattad över hennes ord, men det är ändå det som stod mellan raderna jag fastnade för. Där lyste en stark karaktär, men också ett mörkt och tungt bagage.
Fängslad av hennes ord fortsatte vi att skriva till varandra och Marina berättade om sitt liv. Hennes 52-åriga liv är kantat av tung medicinering, självskadebeteende, feldiagnostisering och tvångsvård. En kognitiv mardröm. Ändå är det inte hennes tunga bagage som får mig tårögd. Det är vad hon är idag, trots sitt tunga bagage. Under mer än 20 år var hennes leende förlorat, men nu har hon funnit det igen.
Här är någon som nått botten, men vänt. Här är någon som trots sin fortsatta kamp för välmående är noga med att se andra människors kamp och hjälpa dem. Marina har fått kämpa för att överleva, men nu vill hon leva och inspirera.
Det är detta jag nu vill dela med er.
Marina har nu varit självskadefri i tre år. Hennes ärrade kropp är nu blott en påminnelse om ett tidigare liv. Jag undrar för mig själv vad det var som fick henne att sluta att skada sig efter så många år av självskadebeteende. När jag senare läser hennes bok, “Vem skulle tro en Schizo?”, verkar det som att den efterlängtade flytten till en gruppbostad var vändpunkten.
Hon skriver nämligen i sin bok om en händelse i början av hennes tid på gruppbostaden, när hon fortfarande var självskadebenägen. I ett tillstånd av panik satt hon på golvet i sitt rum med knivarna i handen. Hon önskade bara att få byta ut den outhärdliga psykiska smärtan mot en fysisk, mer lätthanterlig smärta. Just då kliver Eva, personal på boendet, in i rummet. Till skillnad från vad Marina är van vid får hon till sin förvåning en öm hand på axeln istället för hårda tag. Eva säger med brydd röst, “Marina, så här ska du inte behöva ha det”. Någonstans här bestämmer sig Marina för att Eva har rätt. Marina har rätt att leva. Marina har rätt att må bra. Nu vänder det.
Innan Marina flyttade till gruppbostaden kastades hon in och ut på akutmottagningar. Hennes frustration missförstods av vården och hon möttes med hårda tag som gjorde henne ännu mer panikslagen. Nu är det annorlunda. Hon säger: “Jag har gått från att vara fasthållen till omhållen”. Jag fastnar vid den kommentaren och i ljuset av den läkeprocess som Marina går igenom säger den så mycket om vad omsorg handlar om. Tänk vad viktig omsorgen faktiskt är.
Marina reflekterar mycket över hur det är och har varit för vård- och omsorgspersonal att hantera henne när hon mår så dåligt. Hon säger själv att det inte kan vara lätt och att hon har förståelse. Fint tycker jag, att se förbi själva handlingarna, och se till orsaken till handlingarna. När jag frågar henne vad omsorg betyder för henne själv säger hon:
Att man [personalen] ser mig som individ. Att man [personalen] törs visa känslor. Inte släta över, inte avleda. Att jag får berätta och att de är med mig i det jag upplevt. De får gärna vara arga för det jag har blivit utsatt för. Det är inte oprofessionellt att vara med mig i det jag upplevt. Att de kan vara ledsna för det jag varit utsatt för. Och någon gång har de gråtit tillsammans med mig.
Att jobba i omsorgen är inte ett lätt jobb, det kräver ett särskilt mänskligt kännande. Det kräver också ett mod, såsom Marina är inne på. Det är dags att sluta behandla yrket som ett lågkompetensyrke. När det blir rätt har det så oerhört stor betydelse för individen. Även när det blir fel.
Även om hon fortfarande har sämre perioder mår Marina betydligt bättre idag. “Istället för medicin använder jag andningen, jag visualiserar, kramar, klappar min katt […] och fysisk aktivitet”, säger hon. När jag nu pratar med Marina berättar hon att hon nu inte låter någon ta glädjen från henne:
Det känns härligt att visa för mig själv och andra att övergrepp i tidig ålder fortsätter tills man själv slutar ge andra makten över hur man ska tänka och känna. [...] När jag är ledsen så kan det mitt i allt det där bli ett leende. Sån är jag som person. Ingen kan ta ifrån mig det.
Och om det är något som fastnar hos en efter ett möte med Marina, så är det just hennes leende. Det är stort och fokuserat. Man känner sig tacksam att få det, så jag berömmer henne för det:
Ja, det är en del av mig nu. Förut har jag inte haft det. Det var som att medicinen gjorde att det fanns ingenting. Nu känner jag en levande känsla. Starkare känsla. För min del är det också någonting som kan hjälpa andra som mår dåligt. Ett leende betyder så mycket. Jag kan dela med mig av min trygghet till någon annan som inte har det lika bra. Det kanske finns människor som inte blir sedda av andra, men då ser jag dem och ler.
Ett leendes värde är så givet att vi alltför ofta tar det för givet. Det är först när vi behöver det som vi verkligen förstår dess värde. Så jag frågar henne: “Marina, vad är ett leende värt?” Hon svarar:
“Det är livet. Att man vill leva. Ler jag inte, då är jag inte levande. Så enkelt är det.“
Jag är medveten om att detta bara är en persons livsberättelse, men den är innehållsrik och jag tror den går att överföra till många andra situationer. Till skillnad från många andra personer i liknande situation har den dessutom ett lyckligt slut. Därför tycker jag det är viktigt att stanna upp och ta lärdom av den. Den har en stark sensmoral.
Marina tog makten över sitt eget mående och alla kan göra det, men det ska inte förringas att det krävs både mod och styrka. Marina fick också hjälp. Hon lyckades hitta andra vägar än medicin för att finna sin trygghet. Även om medicin i många fall har en viktig funktion så kan den aldrig ersätta det mänskliga mötet. Rätt omsorg kan fungera som medicin, men inte tvärtom.
Den här berättelsen kommer från vår dokumentärserie “Vad är ett leende värt?”. Se avsnittet om Marina här:
Se alla avsnitt här: www.lyckna.com/leende
Nyhet! Vi har släppt en dokumentärserie:
Vad är ett leende värt?